Schysta tjejer har grönvita hjärtan

Första dagen utan kryckor, har gått lite som en robot men det har iallafall fungerat.

Var på gymnasiemässan och värvade 9:or till Nacka. 

Vissa 94:or är extremt små, nästan så de borde prata om vilken sexårsverksamhet de ska börja i och inte gymnasieskola.

På min namnlapp stavades mitt efternamn med H, det är en extremt ful stavning.

Fick inbetalningslappen för nya säsongskortet, ett steg närmare april och livet.

Rehabträningen idag gick riktigt bra, små framsteg gör mig pepp.

Drog hem till Sofia och fnittrade. Vi laddade upp inför morgondagens bio och såg Twilight.

Kom hem till ett par hela och riktigt bra hörlurar, grönvita sådana.

Ikväll är det Glee, kanske faktiskt blir så att jag börjar följa en serie igen. Leaving on a jetplane ( en favorit låt) gjorde iallafall Matthew Morrison fint.

Jag är glad.

I Johnny Cashs memoarer stod ett citat som jag föll för och har brevid spegeln: "Ibland måste man ge upp så att man, när ens tid kommer, kan slåss igen"

Jag hatar att ge upp, det är ju därför som jag befinner mig i den situationen som jag gör. Hade läkarna fått som de velat hade jag slutat spela fotboll för länge sedan. Hade jag åtminstonde gett upp när korsbandet gått av och inte tagit smärtstillande för att kunna spela hade jag inte tagit sönder menisken och jag hade varit utan skenan.

Dock har jag lärt mig att för höga ambitioner kan äta upp en innifrån. Jag börjar acceptera att jag inte behöver kunna allt. Just nu försöker jag hålla mig flytande och det är det jag vill lägga min energi på. Jag lägger hellre energi på att se till att jag återigen kommer att ha 2 hela knän än på att kunna den mattematiskaformeln för nedbrytningen av radioaktiva ämnen. Jag har lämnat Matte C som var en gratiskurs sen jag läst snabbmatte i ettan.
Tanken på att hoppa av är inte en trevlig " quitters never winn..." men jag har kollat de högskolelinjer jag är intresserad av och de kräver inte c. De flesta nöjer sig med a. Ändrar jag mig finns alltid komvux. Känslan när jag visste att jag slipper allt det där jag aldrig kommer använda var härlig och det är ett problem mindre att bära.

Nu får jag mer tid att fokusera på mig och på att bli hel igen, ge upp så att jag kan slåss igen i en strid som jag faktiskt finner värd att utkämpa.

Var ute i det kalla duggregnet idag, om det då kändes skönt att veta att jag om en månad är i Kalifornien? Är en grodas röv vattentät?

"Hur klarar du dig egentligen, fotboll var väl hela ditt liv?"
Fotboll är hela mitt liv, det har inte ändrats och kommer inte göra det men det är svårt att veta vad man ska svara människor när de frågar. Igår var det en mamma till en av tjejerna och hon var ju inte den första...
Människor verkar förvånade över att jag fortfarande sätter en fot framför den andra. Det är som att de hela tiden trott att jag skulle bryta ihop och hänga mig själv och är förvånade över att jag fortfarande finns. Att jag sedan kan le och skämta är tydligen svårbegripligt, dock verkar de ta det som en positiv överraskning.

Så hur klarar jag mig egentligen?
Jag är medveten om att det är 9 månader tills jag står på planen, kanske mer men att tänka på hur långt det är hjälper inte mig. Det som hjälper mig är att jag vet att jag kommer stå där igen, sen hur lång tid det är dit förtränger jag. Jag fokuserar på varje dag och försöker vara mer optimist än någonsin.
Jag har efter operationen blivit glad över att sätta på mig strumporna själv, det gäller att uppskatta småsaker. Jag är inte bra på att vara en ledsen person så därför vägrar jag vara en.

Jag antar att jag överlever för att jag har bestämt mig för det. Viljan är en fantastisk kraft.